Om livet, orden och tankarna

Två dagar har spenderats på universitetet och jag och Alex har stigit upp tidigt och kommit hem sent. Livia har haft turen att få spendera två dagar med sin morfar, skotta av uthustak, åka skridskor och äta makaroner. Veckans sista vardag är snart över och jag hoppas på lugna dagar och sömniga morgnar både lördag och söndag. Min hjärna är helt slut av allt reflekterande och kreativt tänkande och tidpassande. Det enda jag vill är att tillbringa hela morgondagen halvsovandes på spa men eftersom ekonomin inte tillåter får jag väl önska mig en slö dag framför tv:n istället. Men. Imorgon är som sagt en vardag och vardagar innehåller inte slötittande på tv. Inte förrän framåt sena eftermiddagen när matlagning och ihopplockning är avklarat och tröttheten tillåts komma fram.

Morgondagen ska förhoppningsvis bli en lugnt effektiv dag. Litteratursökande, planering av uppgiftsskrivande, indoor walking som hjärnuppvilande lunchpaus och nästan ingenting mer. Möjligtvis lite skrivande om inspirationen dyker upp. Helg helg helg. I helgen ska jag nog läsa "Mangon som sprängdes" av Mohammed Hanif och laga någon kycklingrätt som tar obeskrivligt lång tid. Kanske duscha i en evighet och bada fotbad i två. Återhämtning. Even angels fall. Kom ihåg det.

Det finns gott om engagerade pappor som hjärtans gärna tillbringar tid med sina barn. Ett exempel är min egen far. Det här inlägget handlar dock inte om de engagerade papporna utan om de hjälpsamma. Det handlar om de förvärvsarbetande, morgontrötta papporna som öppnar ena ögat när ettåringen vaknar klockan sex och tryggt konstaterar att ettåringens mor redan är halvvägs inne i barnets sovrum, varpå han stänger ögat och glider tillbaka in i den sköna sömn han så väl behöver. Det handlar om granntanterna som suckar av förundran när en barnvagnspromenerande pappa går förbi en söndagseftermiddag. Som sprider ryktet i byn om den Förträffliga Pappan som tar ut en månads föräldraledighet i juli för att förlänga sin välbehövliga semester. Tänk att han är så duktig, suckar granntanterna.

Inte förundras de över den Förträffliga Pappans fru som är föräldraledig alla andra månader från barnets födsel till dagisstart. Tänk vilket jämställt samhälle vi har, suckar tanterna och vinkar till barnvagnspappan. Jag undrar hur det kommer sig att vissa pappor är så hjälpsamma. De erbjuder sig att passa bebisen en stund på lördagen eller söndagen, så att mamman får duscha. Förutsatt att hon inte gör det före klockan elva på förmiddagen vill säga. För då sover minsann den hjälpsamma pappan. Och när bebisen äntligen lärt sig äta gröt eller välling barnvaktar pappan hjälpsamt bebisen så att mamman får gå på bio en kväll eller åka och handla mat. Ibland händer det dessutom att han hjälper till med tvätten eller matlagningen eller annat hemmagöra. Men då måste mamman vara med bebisen under tiden så att pappan får Hjälpa Till i lugn och ro.

Jag undrar hur det blev så här. Är det oss kvinnor det är fel på? Är det samhället i allmänhet eller männen i synnerhet eller helt enkelt vårt dåliga samvete som får oss att acceptera så mycket mer än vi egentligen bör. Är det kärleken till våra barn som gör att vi orkar och orkar och orkar. Att vi överlever även fast vi bara får sovmorgon en gång i månaden och även fast vi är så förbannade att vi skulle kunna skjuta den snarkande Hjälpsamma Pappan som så Hjälpsamt lovat att stiga upp och söka efter tutten och snuttefilten om bebisen börjar gnälla mitt i natten så att mamman slipper stiga upp åtminstone för en natt. (Det hela slutar med att bebisen gnäller, mamman vaknar och försöker ruska liv i Pappan och till slut ger upp och själv går in till bebisen för att han eller hon inte ska bli alldeles klarvaken.)

Tror papporna att barnen är mammans ansvar och att de själva enbart ansvarar för familjens ekonomiska trygghet? Intalar de sig själva att mammorna är bättre lämpade att ta ansvar och ta hand om, bara för att de väljer att förtränga sitt dåliga morgonhumör och slänger trötta ben över sängkanten och till och med klarar av att le när barnet så piggt och vaket strålar som en sol i spjälsängen alldeles för tidigt på söndagsmorgonen. Tror vi kvinnor att vi är gnälliga och tjatiga om vi ifrågasätter? Inbillar vi oss att vi inte klarar oss utan de förvärvsarbetande papporna och att bilden av den lyckliga småbarnsfamiljen skulle trasas sönder om pappan inte får sova ut på helgmorgnarna. Är det vi själva, männen, de suckande granntanterna eller samhället i stort som intalat oss att papporna behöver paus och vila och nöje så mycket mer än oss? Att deras roll är att fungera som barnvakter som rycker in och hjälper till när det behövs. Att de kan strunta i tråkigheter som vaknätter och blöjbyten och evigt barnvagnsskjutsande och istället agera buspappa en liten stund när bebisen är nysoven, nyäten och strålar med humöret på topp?

Avslutningsvis skulle min tvättade hjärna vilja höja de engagerade och närvarande papporna till skyarna och tacka dem för att de är så bra. Men att göra det vore att erkänna att deras engagemang är värt lovsånger medan mammornas inte är det. Att det är varje mammas plikt att vara engagerad, föräldraledig och trött och att dessutom vara det utan att klaga. Nej, jag väljer att inte tacka alls. Jag nöjer mig med att konstatera att de Hjälpsamma Sovmorgonspapporna inte förstår att de går miste om det finaste som finns.

Liza Marklunds senaste får till min stora förvåning betyget godkänd. Språket är alldeles utmärkt, som vanligt. Men det är något som saknas. Den riktiga känslan av spänning kanske. I mitt huvud stod Annika Bengtzon näst intill stilla trots att hon reste till Afrika och tillbaka för att söka efter sin man. Trots de livsavgörande beslut hon fattade. Jag blev inte särskilt imponerad.

Och när jag ändå är inne på ämnet ingenting. Testa Skyr!

Tro det eller ej men för min del började torsdagen med ett träningspass klockan sju. Jag hade ställt larmet på 06.00 trots att jag inte somnade förrän vid halv ett inatt. Så, nu är dagens träning överstökad och avklarad och det känns hur bra som helst. Väl hemma igen blev det frukost av värsta engagerade slaget. Skyr blåbärsyoghurt (protein, yes yes), en macka med ost, pastrami och tomat samt en smoothie av grapejuice, hallon, jordgubb, blåbär och mango. Nu sitter jag här och bråkar med ögonlocken som håller på att ramla ner och hoppas på att inte bli tvungen att sova idag. Jag tror för övrigt att det var den varma långa duschen som gjorde mig så trött. Och naturligtvis det faktum att jag sovit lite , vilket i och för sig inte är ovanligt, samt bristen på noradrenalin i hjärnan. Såklart. Som vanligt.

Jag borde skaffa såna där gummilister (eller vad det nu är) till duschen. Den är opraktiskt nog inte placerad i ett hörn i badrummet utan i mitten av ena väggen. Opraktiskt som sagt. Har man duschen i ett hörn är det åtminstone två väggar. Som det är nu sprutar vattnet över halva badrumsgolvet när jag duschar, över hela när barnen duschar. Fast allra helst vill jag ha ett badkar. Badkarskänslan är lite svår att få till i min dusch. Att sitta och duscha är rätt bra fast inte lika bra som badkar. Jag har till och med prövat att ligga ner på golvet men det gav absolut inte den rätta känslan av ofrusenhet. Långt ifrån. Och nu när jag tänker på varma bad blir jag alldeles kall. Jag tänker på bebisar också.

I förrgår, på gymmet, såg jag en tvåmånadersbebis som hängde med mamma på träning i bilbarnstol och med tutte i munnen. Söt, gäspig och nyvaken, med mörkt blå ögon och så liten så jag hade svårt att fatta att det verkligen var en levande människa. Hjärnan vägrar gå med på att min åttaåring och nästanfyraåring har varit så små att de inte ens kunde vända på sig eller lyfta huvudet. Nu åker de skridskor och klättrar i träd och cyklar och dukar fram frukost innan jag ens tagit mig upp ur sängen. Hur är det möjligt? Hur kan de ha blivit så stora så fort när det känns som att jag nyss födde dem? Och är det hormonerna som ställer till det så att man önskar sig en varm och mjuk liten bebis när man inser hur stora barn man faktiskt har?

Fröken ligger i sin säng med tomtemössa på och tränar på att, som hon kallar det, fladdra med tungan. Igårkväll kom hon på att hon vill lära sig att säga "r" och att hon därför måste fladdra med tungan. Hittills har hon lyckats få till ett godkänt "r" tre gånger. Alla andra gånger har tungan hamnat utanför munnen och spott har flygit både hit och dit. Men. Träning ger förhoppningsvis färdighet!

Min Mycket Missnöjda Alex ligger i sin säng med läsförbud och sova-tidigttvång, en följd av hela eftermiddagens och kvällens bråk. Vid halv tvåtiden skulle barnen börja plocka ihop i sina rum med löfte om belöningspopcorn efteråt och en timme senare hade Livia både plockat, dammsugit och dammtorkat. Snyggt och fint och förhoppningsvis inga dammråttor eller leksaker under sängen. Alex däremot hade fortfarande inte börjat när det gått två timmar. Han låg på sitt golv och småpysslade med saker och beklagade sig över hur jobbigt det skulle bli att plocka ihop. Vid middagen, tre timmar efter påbörjad icke-städning, hade han fortfarande inte börjat och drabbades av en smärre chock när han fick höra att han till och med skulle dammtorka (han hade inte hört det förut trots att jag sagt det tre gånger). Han började också klaga över att han var dödstrött och inte orkade städa.

Kring halv sex, när Livia klippts och duschats och både jag och Livia badat fotbad, började Alex plocka lite grejor på sitt golv. Kvart i sju hjälpte jag honom att dammtorka och en liten stund senare dammsög han (visserligen utan att flytta på stolen och andra flyttbara saker men ändå). Strax efter sju var det klart och hela processen hade alltså tagit fem och en halv timme. När den stackars pojken fick höra att det tyvärr var för sent för belöningspopcorn och att han dessutom inte hade gjort sig förtjänt av det på grund av alla otrevligheter han slängt ur sig under dagen, bröt han ihop fullständigt och satt under sitt skrivbord och grät. Till saken hör även att han sovit hos en kompis inatt, somnat vid elvatiden och vaknat vid sju imorse. Och när jag och Livia hämtade honom i förmiddags började han promenaden hemåt med otrevligheter och surhumör. Det är så roligt att vara mamma.

Men som tur är har Fröken uppfört sig exemplariskt i stort sett hela helgen förutom att hon envisades med att vakna strax efter sex igår morse. Och det finns även andra glädjeämnen i livet, till exempel dessa underbarheter som jag fick hem i fredags:

Materialist? Javisst!

/Häxan Surtant.

Shit alltså. Nu har jag återigen lyckats fixa över lite bilder från telefonen till datorn, och videoklipp till råga på allt. Jag hoppas att det funkar också. Klippen är från i förmiddags när vi tog pulkan och drog iväg till hockeyplanen vid Alex skola, trots iskall blåst och åtta minusgrader. Livia var hundra procent säker på att hon kunde åka skridskor. Alex åkte på idrottslektionen i torsdags och skrillade omkring minst lika elegant som förra vintern. Det fanns inga ord för Frökens förtjusning när jag hjälpte henne på med skridskorna och hjälmen och lyfte ner henne på isen. Där tog förtjusningen slut. Isen var nämligen både halkig och stenhård. Men det gick bättre och bättre och hon vägrade ge upp, vilket resulterade i att båda mina barn åkte skridskor i en hel timme. Några ilskna vrål och tårar lite då och då men Fröken var modig som en tiger och lärde sig till och med att åka en liten bit själv. Storebror höll skridskolektion och försökte även fånga lillasyster när han tyckte att det började se lite väl vingligt ut. :)

Två dagar i rad har jag glömt att hämta min reserverade bok på biblioteket. Det är Liza Marklunds senaste så jag kan inte för mitt liv förstå hur jag kan ha glömt bort det. Fel i hjärnan? Men imorgon... Imorgon måste vi också fixa en present till Alex klasskompis som fyller nio och ska ha kalas på kvällen. Jag och Snuttan ska med andra ord ha gnällig fredagsmyskväll här hemma medan storebror i familjen kalasar och förhoppningsvis tröttar ut sig så han sover som en sten till minst åtta på lördag morgon.

Och jag hoppas att jag är piggare imorgon så jag orkar läsa och börja på ännu en examinationsuppgift. Plus att jag ska ta mig iväg på ett trettio minuters lunchpass imorgon. Indoor walking alltså. Känns sjukt nödvändigt och efterlängtat just nu eftersom jag tillbringar en hel del tid med att sitta stilla i soffan och läsa eller framför datorn. Och till helgen hoppas jag på lite lagom vinterväder, helst utan en massa snöande. Livia längtar sååååå efter att få börja åka skridskor och är helt övertygad om att hon kan. Jag misstänker att en viss liten dam kommer att argvråla och gråtskrika av ilska och besvikelse när hon upptäcker att isen faktiskt är halkig och skridskorna inte särskilt stabila. Men åka ska vi iallafall. Helst i helgen.

Alex hade säsongens första skridskoidrottslektion idag. Förra vinterns skrillor var såklart för små för snabbväxande fötterna som snart kan ha mina skor, så igår eftermiddag åkte vi till Repris och hittade ett par fina i rätt storlek för en femtiolapp. Och sonen i familjen konstaterade nöjt när jag hämtade honom att han var näst bäst i klassen på att åka. :) Efter skolan åkte jag och Alex in till stan och tillbringade en dryg timme på ett informationsmöte på Familjens hus. Sötnosen var lätt uttråkad men tror att han vill börja gå kursen ifråga eftersom han blev väldigt förtjust i lekhallen.

Sedan skjutsades Alex till en kompis och Livia hämtades på dagis och vi åt middag och slöade ett tag. Alex hämtades hos kompisen och så blev det kvällsmacka och allmänna bestyr. Snuttan sover sött och storebror somnar säkert snart. Och imorgon kväll ska jag ÄNTLIGEN börja läsa den bortglömda boken. 

Just nu hänger det ett blått lakan för Alex dörröppning. Igår eftermiddag kom en skitsnygg kille hit och hämtade alla våra fem innerdörrar och Alex kom genast på den kreativa idén att hänga upp ett lakan så att inte lillasyster skulle kunna titta in i hans rum. (I vanliga fall vrålar han om hon så mycket som ställer foten på tröskeln.) Och ja, det hänger ett lakan för toalettdörröppningen också. Inte vidare mycket till privacy men det är man ändå van när man har två barn. Att inte få sitta ifred på toaletten alltså.

Hur som haver. Jag vill med detta inlägg bara rekommendera alla eventuella vänner och bekanta som har tänkt titta förbi den närmaste veckan att uträtta sina behov hemmavid. Och varna mig gärna i förväg så att jag kan gå på toa innan ni kommer hit. Allt för att undvika obehagskänslor för alla. :)